I'm walking in this cloud

 
 
Det finns fortfarande ingenting att egentligen hålla sig fast vid.
Ingen speciell att ankra sig fast vid
ingen viktig syssla att att vidhålla
inget hem att pyssla om
inga känslomässiga band att vårda
 
bara en image att upprätthålla.
 
 
En image att krama.
Omhulda, nära, få att växa.

Nån sa att solidariteten är död

 
Lagom mängd alkohol och dåligt sex. Det går att överleva på. Kanske ville hon testa något annat ibland, men hon klarade sig helt okej på det som fanns. I en lagom mängd börjar hon inte analysera det, det blir aldrig påträngande dåligt eller påfrestande jobbigt. Allting kommer i en lagom mängd, paketerat i ett helt okej presentpapper som förmodligen kan hittas i en mataffärs utbud av presentartiklar. Snöret runt om är av den plastiga sorten, som ofta delar sig när en ska försöka krulla det med saxen. 
 
I en lagom mängd blir det heller aldrig sorgligt. Hon hinner inte reflektera över det, för det blir aldrig sårande frustrerat eller dödligt tråkigt. Inte heller reflekterar hon över hennes eget medelmåttliga presterande; det är alltid ett ekologiskt vin, men det billigaste. Hon tar aldrig av sig strumporna eller tänker på matchande underkläder, men hon stönar alltid. Och ibland, om det ekologiska röda vinet helt har lämnat sin gröna glasflaska och runnit ner inuti henne kan hon viska, så erotiskt hon kan. Men då är hon way beyond lagom. 
 
Men det går att leva på. Hon vill nog egentligen begära mer, men hon ändrar aldrig någonting förens det är riktigt, riktigt dåligt. Och så kom det att bli, när hon levde sitt liv, att hon klarade sig bra på lagom mängd alkohol och dåligt sex. 

Ett långfinger åt döden

 
 
Helt uttömd på bokstäver stirrar hon ner på tangentbordet. Kvar finns inga bokstäver av värde, utan taffliga Z som försöker gänga sig med med den tradiga Q. Kanske hittar hon något värde i X eller C, hon fingrar på dom svarta tangenterna. Ingenting känns bra, alla bokstäver stirrar dömande på henne tillbaka. Hon kliar sig i hårbotten, river upp finnen vid mungipan. Hon är helt uttömd. Anklagande viskar X ut i rummet "nu tappar hon det". 
 
 
Hon skrattar nervöst. Fingrarna glider över bokstäverna, hon är uttömd, bokstäverna borta, kvar är finnen som blöder och tomma blickar ut över gatan nedanför som befolkas av okända svenskar i en okänd stor stad. 
 
Kanske hittar jag och C till varandra nu. Låt det gå, snälla låt det bara gå.
 
Men C viker sig inte. C vet att denne saknar värde, är en ersättning för något mer ståtligt och flådigt. Hon skrattar igen, drar fingrarna längst med bordet, viskar ut i rummet. Oroligt suckande, hon hittar inte tillbaka nu. Q eller kanske W, varför kan du inte bara ge mig ett A. Eller ett P, V eller O. Ingenting finns kvar. 
 
 

Aint no going back, no more northern lights

 
 
Inte heller denna gång hade hon lyckats övervinna den
den var mer närvarande än tidigare faktiskt.
Hon kunde nästan sträcka fram sin hand, se dom spruckna knogarna röra sig mot den
 
nästan klappa den.
Som en gammal ledarhund, som lett henne genom snåriga spår och tjutande storstadstrafik. 
En identitet som hon iklär sig i, en ursäkt till att inte sträcka ut benen och doppa tårna i farligt vatten.
En liten present som överraskar henne. En liten blick som är svårtydd, dom där orden hon råkar säga när hon trodde hon var ensam. Som skammen efter fyllan, blaskigheten i dom djupa metaforerna och vännen som inte orkade med henne.
 
Hon klappar den nu. Det är tryggt att få vara i sina egna misslyckanden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.
 

Lady, running down to the riptide

Igår kväll stod jag vid fruktdisken inne på Ica och tänkte:
 
Tänk om jag fötts till en paprika istället.
 
 
 

Lou Lou, let the cover girls sing

 
 
She's the coolest I know. Not just how she dresses, or act, or laugh right out in the silence. 
No, also because she's the one standing up for important questions. 
Important not just to her, or to me
 
But she's also so fragile.
She's afride no man will see the greatness I see in her. 
She often thinks about money, and what it does to her, what it makes her longing for
She's so afraid that no employer ever will see the spark inside of her.
She's so afraid of being a nobody, although I tell her she always will be somebody
 
This makes her the coolest friend I have. She's so fragile,
she might break at any time. 
 
 
 
 

Society, you're a crazy breed I hope you're not lonely without me

Ibland är det nyttigt att kolla tillbaka på all djävulsk skit som en skrivit, när hälften är skit och andra hälften är åt helvete. Här är ändå några av mina finaste utkast till blogginlägg som aldrig fick födas till just blogginlägg:
 
Utkast: April 14, 2011
hej världen.
hur är det med dig egentligen?
på senaste tiden har jag vart väldigt egoistisk och enbart fokuserat på mitt egna lidande. har ju helt glömt bort att ni där ute kanske också lider och känner er självdestruktiva? 

så berätta nu för mig, hur mår ni?
ska jag lätta på någon börda?
 
Utkast Mars 26, 2011
även att jag ville ha ett sms av dig.
 
Utkast: Feb. 6, 2011
undra hur det känns att vara du?
 
Utkast: Jan. 17, 2011
- varför blir jag fruktansvärt irriterad på folk som nyser mer än tre gånger?
 
Utkast: just för en sekund känns allt omöjligt
på senaste tiden har jag dragit mig undan. jättemycket.
jag undviker att svara på sms och väljer att inte vara inne för länge på facebook.
det berättade jag för er tidigare. 

när ni smsar mig, tro inte att jag tänker "jag orkar inte svara".
jag vet inte varför jag svarar helt ärligt. det känns jobbigt att svara.
det är ångestfyllt att svara. varför vet jag inte.
när ni sedan börjar skicka sms som "saknar dig" & "hallå vart har du tagit vägen"
då växer klumpen ännu mer i magen. men jag svarar oftast inte ändå.
jag vet fortfarande inte varför jag svarar. jag har oftast tid att svara.
jag gör oftast inget speciellt. 

i några veckor har jag grubblat på det här, jag har TVINGAT mig själv att svara.
men förra veckan tog det stopp. ni vet hur det känns när man tvingar sig själv till nåt,
men kroppen inte lyder. så är det för mig och sms och kontakt just nu.

när jag har ett missat samtal väljer jag att inte ringa upp,
fast jag har tid. jag gör ju oftast inget speciellt.
men det går inte.

förut brydde jag mig jättemycket om ni andra skulle göra någonting tillsammans. 
jag vart arg om jag inte var medräknad, jag gjorde om mina planer så att det skulle passa era.
men inte längre. som det sett ut nu har det varit skönt att haft en anledning att gå hem,
jag måste ju plugga. vilket jag har gjort. jag har inte ljugit.

inte vet jag om ni tänkt på det, för jag har alltid försökt gjort allting så smidigt.
men när jag verkligen insåg själv vad jag höll på med var i veckan.
när jag skrev till elin på facebook. att vi måste ses.
för vi har inte setts på hur länge som helst. och jag vill ses.
men sen efter några meddelanden kände jag det där igen.
hur jobbigt allting blev, att jag måste planera, jag måste höra av mig mer,
jag måste vara bättre vän, men det gick inte. jag slutade svara.
och när maja sen skrev att hon bokat bion kunde jag andas ut,
för jag behövde inte göra någonting, jag kunde bara glida med.
och jag sa inget mer till elin. även fast hon sa att hon kanske ändå inte skulle med,
men jag kunde inte skriva till elin att maja hade bokat biljetter. att hon var jättevälkommen
att följa med, att vi kunde boka om biljetterna. jag hade tänkt skriva det, jag hade till och med
pratat med maja om det. men jag kunde inte skriva det till elin. jag fick sån ångest.
sån fruktansvärd ångest. att jag valde att inte säga nånting. 

och inatt fick jag sms av elin,
där hon skrev att det var tråkigt att det inte blev nån bio.
och när jag läste det smset så började jag gråta.
dels för att jag är en sån pissig vän men dels för att jag HADE tänkt att skriva till henne,
jag hade tänkt boka om biljetterna om elin hade velat följa med.
men jag gjorde det inte. jag valde att sitta hemma med ångest i en hel dag,
i 24 timmar hade jag klump i magen, istället för att skriva ett meddelande på facebook
som hade tagit max 2 minuter.


och på senaste tiden har jag känt att allting är så falskt.
att så många säger så mycket, men visar något annat utåt sedan.
och ikväll tänkte jag på det. och jag kände mig så övergiven.
nästan sviken..

varför vet jag inte.
att sitta hemma varje kväll och ha ångest över skitsaker gör att jag får mer ångest.
tänk på alla som dör varje minut, tänk, dom kommer inte få uppleva någonting mer.
och här sitter jag och har ångest över att jag ska ha svenska tal, engelska presentation 
och uppkörning och teori.

vem faan bryr sig om jag inte får körkort direkt,
vem fan bryr sig om jag bara får g på engelskan
och har någon, någonsin brytt sig om nationella prov?

svaret är näe. inte en jävel bryr sig. inte en jävel kommer bry sig.
bara jag.

jag kommer ha ångest när jag får mitt g i engelska c,
jag kommer förmodligen inte kunna sova en blund natten mot nationella provet,
jag kommer förmodligen få sitta och sova för att det trycker så hårt mot bröstet, för det är det ända som hjälper, dagen innan min uppkörning.

men jag vill bara, på nått sätt, lätta lite på klumpen i magen,
och säga förlåt.
för jag vill vara med er, för jag blir ledsen när jag inte är med er.
men på nåt sätt orkar jag inte just nu ta tag i det.
jag skjuter upp det lite lite till och hoppas att ingen märker att jag glömde svara på smset.
eller att jag svarar en dag efter på smset. 

men efter den här veckan. då har allting släppt lite.
då ska jag försöka inte bli irriterad,
fast jag vet att så många säger så mycket men gör något annat.

då ska jag sova varje natt och svara på varje sms.
för ingenting är viktigare än vänskap,
och man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.
 
 
 
//
 
Nu blev dom äntligen lästa. Inläggen som är gömda längst in, dom som är glömda. Jag vet helt ärligt inte hur det är med världen egentligen? Hur mår den, innerst inne? Förmodligen skit.
Och jag vet helt ärligt inte vem jag innerst inne ville ha ett ett sms av, förmodligen en jävla skit. Och jag vill verkligen veta hur det känns att vara du, grubblar du lika mycket som jag? Mår du också illa fast du inte vet varför? Har du också svårt att sova om du inte har radion på i bakgrunden? Tror du att livet är det som händer mellan alla dina planer? Det jag vet är att jag förmodligen var ett as som aldrig bjöd Elin på bion. Men jag vet också idag att jag ibland kräver så jävla mycket av mig själv att jag stundals går in i väggen. Jag kraschar, jag mår dåligt, jag hatar mig själv och allt runt omkring mig. Och då hör jag inte av mig. Jag mår illa av sms. Jag får panik av samtal, _speciellt_ facetime. Men idag vet jag också att det är fint att faktiskt svara. Säga att jag mår dåligt. Kanske gråta en liten skvätt. Få höra att jag duger som jag är, och någonstans där brukar jag hitta tillbaka ut på den där jävla stigen igen. Och hela den cirkeln handlar om mig. Förlåt för att jag är ett självupptaget svin mestadels av tiden. Men jag vet att en ska behandla andra som en själv vill bli behandlad, och jag försöker verkligen. Stay with me.
 
 

Look, I gotcha caught up in the drunk flow

 
 
Hur jag än vänder och vrider på det så lyckas jag alltid jobba på de soliga dagarna.
 
 

Slow motion riders fly the colors of the day, A bronze man still can tell stories his own way

Jag behöver en ledsagare som leder mig genom olika beslut i livet. Köp denna. Satsa på detta. Sök dessa jobb, strunta i de andra jobben, de kommer bara få dig att må dåligt. Betala de här räkningarna, de är de viktigaste. Bli inte kär i den killen, han kommer ligga med dig en gång sen ses ni aldrig mer.
 
 

hej

/ Jaha, det är så här jag ser ut efter 72 timmars gråtande. /

Sigmund.

Guuuuud sluta fråga om det känns lite bättre nu. Det känns inte bättre. Det gör ont precis hela tiden. För varje sekund som jag saknar honom och tänker att vi ses ju snart, han kommer hem snart, varje gång jag precis tänkt den tanken så det gör så jävla, jävla ont. Varje gång jag slutar tänka på honom så kommer det alltid ett uppvaknande precis efter. Och det uppvaknandet gör så jävla, jävla ont. Ett sånt litet djur, en sån liten, liten, jävel. Men fy helvete vad ont det gör, i precis hela kroppen. Och jag saknar dom små, små tassarna som liksom ser sådär fjäderlätta ut. Som om dom kan gå på det tunnaste lagret av is utan att det knäcks. Dom där fjunen som alltid sticker ut lite extra från pälsen, som gör att han alltid ser lite nykläckt ut och som gör att en bara vill trycka ner sitt huvud och borra in näsan och bara sniffa på honom. Och den där blicken han ger en när en gör just precis det, lite irriterat först, sedan sluter han sina små ögon och njuter av uppmärksamheten. Och det där trampandet på ens mage när han kommer in efter en hel dags rännande utomhus. Det är som att han liksom ger en all sin kärlek och lovar att vi föralltid kommer höra ihop. Och det är bara ett djur. Ett litet, litet djur som ger en all sin kärlek som rymmer i den där lilla, lilla kroppen. Och det gör så jävla, jävla ont att förlora. 
 
 

Last year I was 21 I didn't have a lot of fun

/2011/
 
/2015/
 
Kvällens sämsta i sedvanlig numrerad ordning:
#1 min farfar är döende 
#2 vi är alla döende
#3 Björn Ferrys överjävliga bok. Fyfan va kass den var, förjävlig rent ut sagt, och då har jag bara läst 22 sidor.

I know I'm just a poor skinny boy from Sweden

Här kommer en kort lista på saker jag har tappat bort, uppradade efter viktighetsgrad:
#1 mina nya solglasögon
#2 Martinas nycklar
#3 livsgnistan
 

Nobody, we don't need nobody

 
Saker jag gör när jag tycker om någon:
 
1) fuckar upp.

När allt kan vänta en dag till

 
 
 Inte nog med att jag är sjuk som ett jävla as och har bråkat med någon som jag nog på riktigt tycker om, så har inte en endaste fågel ätit av fågelmaten jag satt ut på balkongen.

RSS 2.0